Stenåldersfiske förr och idag !

Göran Werthwein

Jarlabankeätten och tre kristna gravar i Täby.

Lars Andersson

Lite allmänt om fornborgar och Gåseborg i synnerhet.

Lars Andersson

Runstensresare och brobyggare i Jädra socken, Västmanland.

Lars Andersson

Tillbaks till startsidan

Så många har läst dessa artiklar sedan 17:e april 1999.

Artikelsidan

På denna sida hittar du en samling med artiklar om olika arkeologi och runologirelaterade ämnen. Du är välkommen att sända in ett bidrag till webmaster Lars Andersson.

Om du använder dig av något i dessa artiklar skall du givetvis referera till författaren och publikationen (i detta fall websidan om inte annat anges. Vissa artiklar kan också vara publicerade i tryckt skrift. Detta anges då i början på artikeln). Detta är vedertaget bruk i all "vetenskaplig" litteratur. Om du sänder in ett bidrag så skall du bifoga referenser om texten är vetenskapligt hållen. Är det en populär artikel är detta ej nödvändigt såvida det ej är rena citat.

Jarlabankeätten och tre kristna gravar i Täby.

Av Lars Andersson, Stockholms läns museum.

Arkeologens arbete består till stor del av att rutinmässigt utföra ärenden som går ut på att konstatera om någon fornlämning kommer att beröras av planerade exploteringar. Genom att fornminneslagen stadgar att varje större exploatering skall genomgå en antikvarisk kontroll är arkeologer ofta med i ett tidigt skede av tex vägbyggen (vilket är den vanligaste typen av exploatering som berör fornlämningar) od. Denna medverkan kan ske på olika sätt och en möjlighet är att en arkeolog närvarar vid exploateringens inledande schaktning. Detta brukar kallas för "schaktövervakning", eller mer korrekt "antikvarisk kontroll" och arkeologens uppgift är att kontrollera om grävningen blottar några okända fornlämningar. En av de vanligaste anledningarna till schaktövervakningar är grävningar intill nuvarande vägar som löper intill kända fornlämningar. Så var fallet när Vägverket skulle bygga en ny bro över Gullån (i folkmun ibland kallad för Broby å) vid Broby bro i Täby, Uppland. Arbetet krävde schaktning intill den gamla Frestavägen som har anor från åtminstone vikingatid. Att vägen och broförbindelsen är av mycket hög ålder kan vi se på det stora antalet runstenar som finns placerade längs dess sträckning. Vägen är en del av en längre led som har sträckt sig från Folklandstingstad i Lunda socken, 22 km norr om Broby, ner till Kyrkhamn vid Hässelby i Spånga socken. Bron över Gullån har har varit omgjärdad av minst tre runstenar och en av dem nämner byggandet av bron (stenarna flyttades så sent som på 1990-talet eftersom dom riskerade att skadas av trafiken) vilket alltså betyder att bron kan ha anlagts på 1000-talet. (Nästan alla runstenar i Uppland ligger i 1000-tal och början av 1100-tal). Grävandet intill Frestavägen kunde alltså riskera att beröra en senvikingatida väg eller brolämning. Eller varför inte ytterligare en runsten? Eventuellt kan det ha stått flera runstenar intill bron.

Vägarbetet inleddes i gassande sol en sensommardag 1995. Uppdraget tycktes till en början bli ett "normaljobb", dvs schaktning utan att något hittas. Den inledande schaktningen på västra sidan Gullån gav inga fynd förutom gamla bildelar (som inte räknas som fornlämning) och spår av sentida grävningar för kabelschakt. När schaktningen flyttades till den östra sidan om Gullån hände dock något annat. Plötsligt blottade grävmaskinen någonting som inte passade in i den normala färgen av grå lera. Det var ben. Den första inledande kontrollen var att bestämma vilken typ av ben det rörde sig om. Enstaka djurben (och för den delen hela djurskelett) behöver ju inte innebära att det rör sig om en fornlämning. Men benen var människa! Därom rådde det ingen tvekan. Nederdelen av ett skelett stack fram ur jorden. En förhistorisk grav hade framkommit och ett antal frågor hade redan börjat formuleras. Hur gammalt var fyndet? Var det en man eller kvinna? Varför och i vilken ålder dog hon/han? Vilken religion hade hon/han? Var hörde hon/han hemma?

Efter fyndet av skelettet avbröts vägarbetet och en arkeologisk undersökning av ytan vidtog. Den fortsatta arkeologiska schaktningen blottade ytterligare två gravar. Sammanlagt hittades alltså tre gravar samt ett antal övriga anläggningar som inledningsvis tolkades som kraftiga stolphål (det som är kvar efter en stående trästolpe, dvs en igenfylld grop som ofta är skodd med sten). Stolphålen var inte resterna av någon byggnad så därför lämnar vi dem hän i denna artikel. Det kan dock nämnas att åtminstone en av anläggningarna troligen utgjordes av ett ursprungligt runstensfundament. Eftersom vägarbetet inte fick sinkas så tillkallades en större styrka arkeologer och den egentliga utgrävningen satte igång.

Någonting som uppmärksammades i ett tidigt skede var gravarnas orientering. Dom låg i närmast öst-västlig riktning, dock med en ganska ordentlig dragning åt nordöst-sydväst, och samtliga hade huvudet i väst. Armarna var placerade rakt utefter sidorna. Sammantaget tydde gravskicket på att det var kristna gravar och detta begränsade våran uppfattning om från vilken tid de var ifrån. Det var tydligt att gravarna härrörde från en tid där kristendomen delvis var införd, men innan kyrkobyggandet hade börjat på allvar. Vi var ändå relativt långt från Täby kyrka så några kyrkogårdsbegravningar var det inte fråga om. Gravarna tycktes vara från 1000-talet. Den preliminära tidsbedömningen bekräftades på ett mycket lyckosamt sätt av fyndmateralet. I två av gravarna framkom det mynt. Mynt är någonting som arkeologer tycker mycket om då de fungerar som ett ypperligt dateringsinstrument, eftersom präglingsperioden ju oftast är känd. Mynten sätter en gräns bakåt i tiden och ger en "äldsta möjliga" datering. En grav som innehåller ett mynt kan ju inte vara anlagd innan myntet är präglat! (Såvida man inte av någon anledning har öppnat graven och placerat mynten där senare. Detta är dock orimligt och skulle dessutom synas i den arkeologiska undersökningen) Våra mynt kunde datera två av gravarna till äldst 1025 och 1029. Dateringen gjordes utifrån ett Knut den store-mynt med en präglingsperiod mellan 1029 och 1035, och ett tyskt Aldrich-mynt med en präglingsperiod mellan 1029 och 1040. Således en fullträff i den tidigare bedömningen av i vilken tid gravarna är ifrån. Våra gravar var från 1000-talet, eller eventuellt tidigt 1100-tal vilket innebär att de är samtida med traktens runstenar.

En mycket viktig uppgift hade våran osteolog (benexpert). En osteolog kan utifrån skelettens status bedöma ålder, kön och förekomst av eventuella sjukdomar. Osteologen avgjorde att de begravda vara en man över 60 år, en pojke runt 10 år gammal, samt en kvinna över 60 år. Den äldre kvinnan innhöll myntet som inte kan vara äldre än från 1029. Den yngre pojken innehöll myntet som inte kan vara äldre än 1025. Mannen är ej fynddaterad.

Den fortsatta grävningen visade att pojken hade fått med sig gravgåvor, bla en kniv med flätbandsornerat handtag av ben, en kam, samt bältesdetaljer. Pojken var begravd i en ospikad brädkista.

Kvinnan, som var begravd i en stockkista, hade bla fått med sig en kniv och ett nipperskrin innehållandes de ovan nämnda mynten, samt vikter och en mindre silverring (ej en fingerring). Vikterna är en indikation på att detta var en kvinna som troligen har haft någon form av ekonomisk makt. Hon har haft beslutsrätt över inköp och handel. Denna rätt har säkerligen legat på gårdsnivå. Kvinnan kan ha varit den styrande över en gård, eventuellt som ställföreträdare för en saknad man.

Mannens grav skiljde sig något till sin karaktär från de övriga. Inga gravgåvor fanns, och dessutom fanns rester av av en överlagrande stenpackning vilket saknades på de andra gravarna. Gravskick och placering gör dock att man bör kunna placera även denna grav i 1000-talet. Även fast inga gravgåvor fanns så hittades ett antal kistspikar som möjliggjorde en rekonstruktion av kistkonstruktionen. Kistan var en brädkista sammanfogad med kraftiga järnspik.

Efter utgrävningen hade vi fått svar på ett antal grundläggande frågor. Vi visste den biologiska åldern på de begravda, vi visste vilket kön de hade och vi kunde datera dem. De begravda var en man över 60 år, en kvinna över 60 år och en pojke i 10-årsåldern.

Mannen var ca 180 cm lång och hade drabbats av inflammation i käkbenen. Detta kan vara orsaken till hans död.

Kvinnan var 165-170 cm lång och visade tecken på mycket hög ålder. Osteologiskt kan det dock vara svårt att närmare bedöma ålder över 50 år, men vi vågar oss på en gissning att kvinnan har varit väsentligt över 60 år. En lättare fint läkt fraktur fanns på vänster underarm vilken kan uppstå då man t.ex. tar emot sig vid ett fall framåt. Förekomsten är vanlig hos äldre kvinnor som ofta har urkalkat skelett. Liksom mannen har hon haft en inflammation i överkäken, dock inte lika avancerad.

Pojken har periodvis lidit av näringsbrist och tycks förövrigt haft ett ganska dåligt allmäntillstånd. Näringsbristen skall dock ej tolkas som att han ej har haft tillräckligt med föda. Däremot kan födan ha varit felaktigt sammansatt, med olika sjukdomstillstånd som nedsätter kroppens uppbyggande funktioner som följd.

Vi vågar oss också på en tolkning av deras sociala status och deras religion. Samtliga har begravts enligt en kristen tradition och åtminstone kvinnan tycks ha tillhört samhällets övre sociala skikt.

Skelettgravar från 1000-talet är i sig inget ovanligt fynd. Det som gör dessa gravar unika är den direkta relationen till de runstenar som är (var) placerade alldeles intill gravarna. Samtliga dessa stenar är resta av de tidigaste kända medlemmarna av Jarlabankeätten och detta gör att man faktiskt kan misstänka att de begravda på något sätt har tillhört denna så kända runstensresarätt. Låt oss därför kort studera en av de mäktiga storbondeätterna i Täby på 1000-talet.

Jarlabankeätten.

Estrid hette en kvinna som levde i Täby norr om Stockholm på 1000-talet. Estrid var Jarlabankes farmor och hon är tillsammans med sin make Östen de äldsta kända medlemmarna av Jarlabankeätten. Kanske kan man kalla henne för en "grundare" av ätten då hon troligen bidrar med en sammanslagning av flera ägor genom hennes (minst två) giften. Den man som tycks ha betytt mest för henne var dock Östen.

Jarlabankeätten är en av flera tidiga identifierbara "storbondesläkter" som finns i Mälardalen. Att vi har en god kännedom om släkten beror givetvis på släktens intresse av att föreviga sig själva genom sina runinskrifter. Genom runinskrifterna får vi också upplysningar om släktens byggande av andra monument som t ex broar och vägar. Någon känd gravplats där Jarlabankeättens medlemmar vilar har dock inte varit känd, fast man skulle kunna förvänta sig att en mäktig ätt monumentaliserar även sin begravningsplats.

Den mäktigaste medlemmen i ätten har givetvis Jarlabanke själv varit, och genom hans egna inte så måttligt skrytsamma runstenar får vi information om att han har "ägt" hela Täby och även "hela detta hundare". Detta skall troligen uppfattas som att han har haft makt över hundaret och alltså varit någon slags "häradshövding".

Maktinnehavet tycks främst ha vilat på jordägande som troligen har förvärvats genom arv och giftermål, och säkerligen också goda kontakter och allianser. Inte en enda av de totalt X antal runstenar resta av Jarlabankeätten antyder en "extern finansiering" av sin verksamhet genom aggresiva utlandskontakter (såsom t ex röveri, danagäld, ed). Två utlandsfararstenar finns bland släktens runinskrifter, men åtminstone en handlar om en pilgrimsfärd till Jerusalem. Den andra omnämner en man som dog i Grekland och kan också vara en indikation på pilgrimsfärd. Detta utesluter ju inte ett "ursprungligt" statusinnehav grundat på vikingafärder. Dessa har då skett innan ätten blir känd genom sina runinskrifter dvs innan ca år 1000. Den kända delen av Jarlabankeätten har troligen främst ägnat sig åt att exploatera sin egen hembygd och i detta har dom säkerligen haft kungamaktens och eventuellt också kyrkans stöd, då detta sammanföll med deras intressen.

De tidigaste kända individerna är dock som sagt Jarlabankes farmor och farfar, Estrid och Östen. Estrid och Östen reser ättens första runsten, alldeles intill det område där de nu undersökta gravarna har legat, efter sin förstfödde son Gag (eventuellt skall det uttalas Kak) vid Broby bro. Texten på den första stenen som Jarlabankeätten reser lyder:

"Östen och Estrid reste stenarna efter Gag, sin son".

Denna runsten tillhör en kategori som dateras till första halvan av 1000-talet.

På samma plats är ytterligare två runstenar resta. Dessa är resta till minne av Jarlabankes farfar Östen. Texterna lyder:

"Estrid lät resa dessa stenar efter Östen, sin man,

och dog borta i Grekland"

och de gjorde denna bro och denna hög" .

Vi får alltså veta att Östen har dragit till Jerusalem och han tycks ha dött borta. Han har dock ändå fått en hög uppkastad efter sig alldeles intill platsen för runstenen och detta har lett till tolkningen att denna hög är en kenotaf, dvs en grav utan lik. Högen har varit synlig långt fram i tiden och finns markerad på kartmaterial från 1720-talet och dessutom är resterna beskrivna på 1800-talet. Därefter är den helt bortplöjd, men dess läge går att uppskatta utifrån det äldre kartmaterialet.

Denna hög är något som är av stor vikt vid våran tolkning av gravarna. Det var nämligen så att man gärna begravde sig i familjegrupper under vikingatiden. Högens placering har varit alldeles intill det område som nu har blivit undersökt. Faktum är att högen har varit placerad nästan kant i kant med kvinnograven. Den gamla kvinnan har alltså legat bredvid det som har varit Östens gravmonument och gravarna är ju också nästan samtida (åtminstone från samma århundrade). Östens hög går att datera med hjälp av runstenen till 1000-talets första hälft och kvinnograven kan inte vara äldre än 1025. Troligen är den från 1000-talets andra hälft då man bör räkna med en viss cirkulationstid på mynten. Detta är ett indicium på att den gamla kvinnan har haft en mycket stark relation till Östen. Är kvinnan identisk med den på runstenarna nämnda Estrid, dvs Östens maka?

Detta bör ses som en hypotes som skall prövas. Finns det fler indicier på att det kan vara Estrid?

Är den gamla kvinnan identisk med Estrid?

Estrid har en stark relation till platsen. Hon finns omnämnd på två stenar vid Broby bro och desutom finns hennes makes gravmonument på platsen Hennes söner (och troligen också hon själv) har också där låtit uppföra en bro.

Samtidigheten är ytterligare ett indicium. Den äldre kvinnans grav innehåller ett mynt som präglades 1025-1040. Jarlabankes farmor Estrid förekommer på runstenar som dateras både till ca 1020-1050 och 1060-1100. Satt i ett geneaologiskt sammanhang bör Estrid ha levt ca 1000-1080 (givetvis mycket ungefärligt). Nedläggandet av ett mynt präglat 1025-1040 kan mycket väl ha skett under andra halvan av 1000-talet efter att ha cirkulerat under några årtionden.

Åldern på den begravda och den uppskattade åldern på Estrid stämmer med varandra. Den begravda kvinnan är osteologiskt bedömd till senilis, dvs en äldre kvinna. Detta överenstämmer med den Estrid som går att följa på flera runstenar. Dessa runstenar går att datera till en period från ca 1020 till ca 1100. Estrid har alltså rest runstenar under en lång tid och hon överlever sina barn, och finns i livet när hennes barnbarn Häming och Jarlabanke är tillräckligt gamla för att resa egna runstenar. Dessa är då troligen myndiga.

Fynden är också ytterligare en faktor som talar för en kvinna med stort socialt anseende. Främst vikterna som brukar tolkas som köpmannaattribut när det är fråga om män, och som "rangbetecknande" för kvinnor som har haft en makt som har varit utöver det vanliga, tex överhöghet över en gård. Estrid har utan tvekan haft ett hög social status.

Slutligen är också den kristna begravningsseden något som knyter samman den begravda med runstenarna. Estrid är uttalat kristen på sina runstenar och den nu grävda graven ansluter till en tidig kristen begravningssed.

Sammantaget är dessa indicier så pass starka att det går att tolka den äldre kvinnan som identisk med den på runstenarna nämnda Estrid. Detta innebär att gravplatsen för de tidigaste kristna medlemmarna av Jarlabankeätten nu kan vara känd. Eventuellt är den också etablerad av Jarlabankeätten i samband med byggandet av Östens hög och resandet av hans runsten. Detta har gjorts på initiativ från Östens maka Estrid och hennes söner. Senare begravs Estrid själv intill sin makes gravmonument. Den kristna gravplatsen vid Broby bro har dock fungerat under relativt kort tid för att senare ersättas av begravningar vid Täby kyrka som av någon anledning placeras något norr om undersökningsområdet. Troligen är det först då som gårdsgravfälten på allvar överges för en för hela bygden gemensam gravplats.

Den ovanstående något spekulativa tolkningen öppnar givetvis för ytterligare tolkningar i samma anda gällande de övriga individerna. Främst gäller det den yngre pojken vars begravning har en äldsta möjliga datering till 1029. Denna grav går eventuellt att sätta i samband med den äldsta runstenen, som är tillägnad Östen och Estrids förstfödde son Gag. Myntdateringen och runstenens datering är samstämmiga och Gag tycks enligt runstensmaterialet avlida i unga år, innan hans bröder var tillräckligt gamla för att omnämnas i tillägnelsen på runstenen. Detta stämmer på den avlidne individen som var i 10-årsåldern. Indicierna är dock inte tillräckligt starka och vissa tecken (utifrån datering av kammen) finns på att pojkgraven är yngre än kvinnograven vilket skulle omöjliggöra att pojken är identisk med Gag.

Sammanfattningsvis så bör resultatet av denna grävning betecknas som tämligen sensationellt. Antalet kända gravlagda individer inom Sveriges gränser från denna tid är, mig veterligt, mycket få, för att inte säga obefintliga. Vissa försök har i och för sig gjorts i en äldre forskartradition att individbestämma tex de begravda i Uppsalahögarna som ynglingakungarna Aun, Egil och Adils. Detta är dock mycket tveksamt. Även Ottar Vendelkråkas gravplats är utpekad i någorlunda seriösa sammanhang. Ottar är känd både från Beowulfkvädet ochYnglingasagan. Det är dock först under medeltid som vi med säkerhet kan peka ut främst kungliga personers gravplatser. I detta fall pekar vi dock ut en person ur ett något lägre samhällsskikt. Estrid tillhörde ett skikt i samhället som kan benämnas som en välbeställd storbondeklass. Ätten var som sådan inte unik utan flera stora liknande släkter går att återfinna i runstensmaterialet. Mellan dessa ätter förekom det kontakter i form av äktenskap och allianser som ibland kanske kunde leda till att vissa av dem blev större än andra. Jarlabanke betecknas också ofta som en "storgodsbildare" och kan måhända också beskrivas tillhörig en "protoadel", dvs en klass som senare förekommer i det medeltida frälset.

Referenser              Till huvudsidan

Lite allmänt om fornborgar och Gåseborg i synnerhet.

Av Lars Andersson

I Sverige finns närmare 1000 fornlämningar som brukar benämnas som fornborgar. Av dessa ligger ungefär 400 st i Södermanland som är det klart fornborgstätaste landskapet.

Dessa fornborgar är dock väldigt olika varandra. Vissa har kraftiga stenvallar, andra har murar som kanske endast består av en enda rad med sten. Vissa fornborgar är belägna strax intill farleder med utsikt över vattnet, medan andra ligger långt från både bygd och farleder. Fornborgarna kan också ringa in gravar eller bosättningar. Ofta finns dock inga spår av aktivitet inom borgvallen. Många "fornborgar" bör hellre kallas för "kulthägnader" (eller liknande) då deras uppgift uppenbarligen ej har varit att skydda ett område för mot en "fysiskt" existerande fiende. Uppgiften kan istället ha varit att inhägna ett område med gravar, eller ett område som har ansetts stå i förbindelse med gudarna. Det gemensamma med de traditionella borgarna är borgarnas placering på höjder. Vissa höjder och berg har troligen ansetts som en plats där man kunde komma i kontakt med högre makter.

Dessa skillnader mellan olika borgar betyder att det enhetliga begreppet "borg" ibland kan var felaktigt. Fornborgarna är en samling av ett flertal olika typer av förhistoriska anläggningar. Tidigare forskning har velat tolka i princip alla "fornborgarna" som fortifikatoriska anläggningar, dvs borgar som har använts till militärt försvar, eller kontroll av bygd eller farled. Därav benämningen fornborg. Den "militära" tolkningen av fornborgarna har ofta ett ursprung i en oro i forskarens egen tid, exempelvis så passade tolkningarna av ett förhistoriskt militärt "folkförsvar" väl in i tiden kring de båda världskrigen. Svensken var på så sätt redo att försvara sig redan från heden tid. Det skall sägas med en gång att ett flertal borgar verkligen hade en fortifikatorisk uppgift, troligen också Gåseborg. Gåseborg ligger beläget så att det lätt kan bevaka farleden nedanför och bör därför utan tvekan falla inom den kategori borgar som brukar kallas för farledsborgar. Borgen ligger annars tämligen ensligt till, ingen säker känd förhistorisk gård går att knyta till borgen.

Från vilken tid är då Gåseborg? Ja det är inte så lätt att svara på. Traditionellt har borgarna daterats till huvudsakligen folkvandringstid (ca 400-550 e Kr) eller vikingatid (ca 800-1050 e Kr). Gåseborg har tidigare oftast förlagts till vikingatiden och då som en del i försvaret av Sigtuna. Farleden mot Sigtuna bevakades från Gåseborg och Runsa borg (som ligger strax norr om Gåseborg). I Gåseborg har inga undersökningar gjorts som kan datera borgen. Det har det däremot gjorts i Runsa, som är en fornborg som har vissa likheter med Gåseborg. Den borgen är nyligen mycket säkert daterad till folkvandringstid och tidigaste vendeltid (550-800 e Kr). (Berget tycks också haft en tidigare användningsfas i senaste bronsålder/tidigaste järnålder. Själva borgen är dock som äldst från skiftet äldre järnålder/yngre järnålder)

Således faller argumentet för att Runsa är en försvarsborg till Sigtuna. Runsas datering innebär också att det är rimligt att datera Gåseborg till folkvandringstid. Detta går dock ej att med säkerhet säga utan en undersökning, det man bör kunna säga är att dess fortifikatoriska uppgift ligger inom folkvandringstid eller vikingatid, de flesta "militära" fornborgarna ligger inom dessa tidsperioder. Eventuellt är argumenten för folkvandringstid något starkare.

Det bör också sägas att senare tids forskning har visat att inte endast fornborgarnas funktion är mera komplicerad än man tidigare trodde (detta med tanke på funktionen som kulthägnader o.d.), deras datering har också väsentligen förändrats. Nu vet man att det finns "fornborgar" åtminstone från bronsålder (1800 f Kr-500 f Kr) fram t o m vikingatid (800e Kr-1050 e Kr). Man har faktiskt också fått dateringar från senneolitisk tid (senare delen av stenåldern 2300 f Kr-1800 f Kr). Det som idag klassas som "fornborg" har således existerat under väldigt lång tid. Givetvis har funktionen ej varit densamma under hela denna långa tid.

Gåseborg, liksom flera andra fornborgar, ligger tämligen ensligt i förhållande till omgivande byggd. Borgen ligger knappast "mitt i byn" såsom många andra viktiga fornlämningar. Faktum är att man kan dra en parallell till Vasakungarnas borgar som ofta låg lite avsides placerade. Funktionen kan ha varit likartad, dvs att kontrollera bygden runt omkring och ej huvudsakligen som ett försvar mot en yttre fiende.

Helt klart är att den som har kunnat anstifta ett sådant bygge har haft en tämligen stor makt. Eventuellt är det en mäktig storman som har haft sin hemvist någonstans i närheten som har haft kontroll över borgen. Kanske fanns konkurrenten i Runsa. Eller är det en ännu mäktigare makt, t ex en kung?

Ett faktum är att många av de klassiska fornborgarna (de som troligen hade militära uppgifter) är använda under folkvandringstid. Frågan är varför? Folkvandringstiden är en period som är fylld av förändringar. Arkeologiskt syns detta t ex genom att formen på gravarna förändras och att många av de nu existerande gårdsgravfälten tycks etableras under denna tid. Dessutom händer det mycket på kontinenten, Rom splittras i två delar och den västra delen intogs så småningom av goterna. Ett antal germanska stammar flyttar på sig. Dessa händelser gav troligen återverkningar även i norden. Troligen är det så att den samhällsstruktur som har byggts upp under Romarrikets existens slås sönder när Rom faller. Kontaktnät bryts och nya etableras. Folkvandringstiden var en tid av förändringar som ledde till en samhällsstruktur som någorlunda stod sig fram till nästa period av stora förändringar, dvs skiftet vikingatid/medeltid.

Till huvudsidan

Av Lars Andersson

Vid eventuell referens gör detta till: "Lars Andersson 1994. Runstensresare och brobyggare i Jädra. Fågelbacken 1994,  red Per Lekberg. Arkeologikonsult AB. Uppsala.

En rekonstruktion av bron finns på Arkeologikonsults hemsida här....

Inledning.

Under säsongen 1994 utförde Arkeologikonsult en arkeologisk undersökning i Fågelbacken, Hubbo socken. Ett undersökningsområde kom att ligga alldeles intill en 1986 funnen runsten vars text lyder: taf : lit : risa : istn : þina : hitiR : krimut : uas : farin : sun : uiþfista- : aust : arla

ulfr : auk : uibiurn : -...kitilas : krþi : br(uki)u + o : s---

"taf lät resa denna sten efter krimut. Han var faren - Vidfasts son - österut. ulfr och Vibiorn...kitilas gjorde bro.." (Strid & Åhlén 1988:36). Stenen nämner alltså en bro eller "brygga" (Stenen är tyvärr något skadad just vid det partiet). Stenen framkom i samband med stenröjning i en åker och fyndplatsen beskrivs av Strid & Åhlén vara c:a 2-3 m från åkerkanten och den exakta ursprungliga platsen har alltså hitintills betecknats som okänd. Den ristade ytan lär ha legat nedåt. En anmärkningsvärd detalj är att runstenen vid fyndtillfället bar spår av ursprunglig färg i ornamentlinjerna på den nedre delen av stenen. Vidare nämner stenen tre tidigare okända mansnamn: taf, krimut, och kitilas. (Strid & Åhlén 1988:36).

Efter avbaning av ytan intill runstenen framkom inte mindre än c:a 400 stolphål. Dessa ligger i en SSV-NNÖ:lig riktning och har en struktur som är c:a 26 m lång. Säkerligen är detta resterna av den bro eller "brygga" som nämns på runstenen.

Dessutom framkom en anläggning som tolkas som runstenens fundament, vilket gör att den ursprungliga placeringen av runstenen numera är känd. Placeringen i förhållande till brokonstruktionen är dock något annorlunda än förväntat, då den befinner sig på det djupaste avsnittet av den sänka som bron överbryggar. Runstenen används som dateringsinstrument av bron till 1000-talet och således är det denna tidsperiod, d.v.s. sen vikingatid-tidig medeltid, som diskuteras i artikeln.

Föreliggande artikel ämnar behandla ett antal allmänna arkeologiska problem och dessutom ett antal lokalspecifika frågor som i första hand rör omgivningen runt broanläggningen och runstenen. De lokalspecifika frågeställningarna är dock av den karaktären att de ofta går att jämföra med exempel och förhållanden på andra platser. Således är distinktionen mellan allmänna och lokala problem ej särskilt skarp. Exempel på allmänna frågeställningar är; vilka grupper i samhället byggde runstensbroar ?, Vilken samhällelig status krävdes för att ha möjlighet till detta ?, Vad innebar närheten till en kommunikationsled för en region ?, Dessa frågor går givetvis att direkt översätta till lokala frågeställningar som t.ex; Vad innebar närheten till en kommunikationsled för just Jädra ?, o.s.v, men ytterligare ställs också frågor av mer lokalspecifik karaktär som: Är kommunikationsleden vid runstensbron av lokal eller regional karaktär och vart leder den ?, Vem eller vilka ägde /förvaltade denna specifika broanläggning ?, Hur var relationen mellan brobyggaren och dess närmaste makthavare samt central makt ? Således görs ett försök att anta ett större perspektiv och att sätta in broanläggningen i ett samhälleligt perspektiv utan att för den skull lämna den lokala anknytningen.

I artikeln förekommer uttryck som regional och lokal kommunikation. Dessa uttryck förtjänar en definition. Med regional avses en kommunikationsled vars främsta uppgift är att förbinda större regioner (t.ex. hundare och landskap), och då främst en förbindelse mellan dess centralplatser. Med lokal kommunikation avses förbindelsen mellan mindre regioner såsom gårdar och byar. En lokal förbindelse kan givetvis också ingå i en större regional kommunikationsled. Således kan en regional led beskrivas såsom en kedja av ett antal lokala förbindelser.

Den runsten som hittades 1986 intill brokonstruktionen benämnes "Jädrastenen".

En regional översikt

Västmanland kan topografiskt sett grovt indelas i två områden; ett nordligt område bestående av i huvudsak moränmarker och skogsbygd samt ett sydligt område utefter Mälaren bestående av lermarker. Genom landskapet löper flera nord-syd gående åar och åsar som förbinder Bergslagen med Mälaren.

Tyngdpunkten i landskapet har sedan länge legat i de sydliga jordbruksbygderna och efterhand har en gradvis spridning skett norrut, främst utmed åarna och åsarna som tidigt varit betydelsefulla kommunikationsleder mellan Bergslagen och Mälarbygderna. Mälaren har fungerat såsom den viktigaste transportleden och har därigenom bidragit till de södra områdenas dominans.

En spridningsbild över antalet gravfält inom Västerås kommun, från perioden 1-500 ekr, visar en klar övervikt inom de södra regionerna och framförallt då de sydöstra delarna kring Badelunda och Irsta. Norrut avtar antalet gravfält markant och de som förekommer ligger alla utefter åarna Svartån och Sagån samt utefter Badelundaåsen. Samma typ av spridningbild för perioden 500-1000 ekr visar på ett likartat mönster men nu med en klart större fördelning norrut utefter åarna och åsarna. (Welinder 1990:78f).

De geografiska betingelserna och den demografiska spridningen avspeglas i den tidigmedeltida hundares indelningen av landskapet. Hundarena löper som breda band utefter åarna och åsarna och sträcker sig från de nordliga moränmarkerna ner till mälarkusten (Hyenstrand 1974 Fig 37).

Uppenbart är att hundarena knyts samman i nord-sydlig riktning av dessa naturliga kommunikationsleder och att gränserna hundarena emellan är placerade i obrukbara morän och myrområden.

De regionala lederna i nord-sydlig riktning genom landskapet löpte utefter åarna och åsarna. Genom landskapets demografiskt och politiskt mer centrala delar, dvs de södra landsdelarna, gick den öst-västliga leden vilken förband, inte bara landskapets hundaren, utan även Uppland med det inre av Svealandskapen. Det var genom dessa områden som eriksgatan med all sannolikhet genomlöpte, från åtminstone högmedeltid då den för första gången omtalas i Magnus Erikssons landslag från år 1335.

Den exakta sträckningen av Eriksgatan är oklar och sannolikt var inte själva färdvägen av primär betydelse.

Av betydelse var däremot de platser Eriksgatan passerade, dvs centralplatser i landskapet såsom tingsplatser, handelsplatser, mäktigare personers säten, kungsgårdar mm.

Magnus Erikssons landslag omtalar hur kungen skulle rida sin eriksgata genom landets förnämsta landskap.

Resan skulle gå medsols från Uppland, till Sörmland och vidare genom Östergötland, Småland, Västergötland, Närke, Västmanland och tillbaka till Uppland. I lagen nämns att västmanlänningarna skulle emottaga kungen vid Uppbåga bro (vid nuvarande Felingsbro över Arbogaån) och överlämna honom till upplänningarna vid Östens bro över Sagån. (Holmbäck, Wessén 1962:7). Placeringen av Östens bro är oklar men troligen låg den i närheten av gården Broby eller något nordligare, vid Nykvarn (Hyenstrand 1974:109, Lundberg 1918:45f).

Dessa två broar är de enda säkra hållpunkterna för eriksgatans sträckning genom Västmanland. Vilka platser som där emellan passerades är oklart, inga hållbara belägg finns. Ofta används dock runstenar, storhögar, hålvägssystem mm en aning okritiskt i litteraturen för att belägga dess sträckning. Frågan är om förekomsten av exv bro/väg omnämnanden på runstenar räcker för att belägga platser dess sträckning ?

Eriksgatan är säkerligen äldre än 1335, då den för första gången omtalas, men om den går tillbaka till tiden för Jädrastenens resning, dvs senare delen av 1000-talet, är osäkert. Troligen genomlöpte dock eriksgatan gamla centralbygder som tidigt varit politiska och ekonomiska centralplater i landskapen. Då eriksgatans själva existens byggde på att kungen måste få sitt utnämnande bekräftat i de främsta av den framväxande centralstatens landskap är det rimligt att anta att han besökte platser som var av stor betydelse politiskt/ekonomiskt sett för både den lokala och den mer centraliserade makten. Eriksgatans kommunikativa betydelse var dock ringa, den bör snarare ses som en juridiskt politisk procedur där kungamakten godkändes av de i en "federation" löst sammansatta landskapen.

I Västmannalagen som är från förre delen av 1300-talet omnämns fyra broar som är av större vikt i landskapet; den ovan nämnda Oppbåga bro, Herrevads bro över nuvarande Kolbäcksån vid Kolbäck, Årosa bro över Svartån i Västerås och slutligen den tidigare nämnda Östens bro över Sagån (Holmbäck, Wessén 1979:146). Med all sannolikhet kan broarna indikera den primära öst-västliga huvudledens sträckning genom landskapets södra delar åtminstone from högmedeltid.

En betraktelse av fornlämningsbilden, de geografiska betingelserna samt placeringen av historiskt belagda platser såsom tingsplatser, kungsbyar mm, ger en sannolik indikation av den öst-västliga regionala ledens sträckning genom den östra landskapshalvan under vikingatidens sista skede. Från det nuv. Västerås gick leden över Badelundaåsen och förbi Anundshögområdet och vidare i två sträckningar, en sydlig över Irsta och Kungsåra bygderna samt en nordlig över Tuna i Badelunda och Björksta. Längst i öster gick den över Sagån, sannolikt vid platsen för den medeltida Östensbro i närheten av Östens och Blotsvens högar.

Som tidigare nämnts är det i landskapets södra delar som den demografiska/politiska tyngdpunkten sedan tidigt legat. De östra delarna av landskapet, dvs Norrbo, Gorunda, Seunda och Tjurbo hundare (Hyenstrand 1974:70f, Styffe 1911:319) har ett stort antal lämningar av sk "maktindikerande" art från hela perioden äldre järnålder - medeltid.

I Norrbo hd som löper utmed Svartåns dalgång finns bla de vikingatida rika vapen/ryttar gravfälten i Tunby av vilka det största innehåller ett hundratalet anläggningar (Simonsson, 1969:21), gravfältet vid Norräng i Skerike med fynd av vikingatida vapen och smycken. Från äldre järnålder finns ett flertal lämningar bla en folkvandringstida grav vid Lejde i Skultuna med fynd av brända ben, guldföremål, vapenutrustning, två spelbrickor mm (Welinder, 1990:63ff). Vid Lista, några kilometer norr om Västerås vid Svartån, finns ett gravfält med ett 25-tal fornlämningar, däribland fyra större högar. Norrut utefter ån finns dessutom i Skultunatrakten ytterligare fem större högar varav en kan klassas som kungshög. Hundarets sammanhängande järnåldersbygd sträcker sig endast upp till Skultuna men en betydande kolonisation norrut efter Svartån har dock skett tidigt och kan ses av bla en rad runstenar utefter dalen.

Järnåldersbygden i Seunda hd är främst koncentrerad till slätterna och dalgångarna kring Kungsåra och Irsta (Hyenstrand 1974:71). Inom Irstabygden finns flera järnåldersgravfält; vid Hagbyholm ett gravfält från yngre järnålder innehållande bla en hög på c:a 20 m i diameter; vid Limsta ett gravfält troligen från yngre järnålder med c:a 10 högar, varav en på 20 m . Vid Kusta finns ett gravfält med ca 20 fornlämningar, varibland en hög på 28 m. I Kungsåra sn finns ytterliggare en stor hög på 20 m. I Kungsåra sn har det dessutom tidigare existerat tre större högar som nu är bortodlade.

Mellan byarna Darsta och Gottsta finns ett rikt gravfält som före utgrävningarna 1931 innhöll över 160 gravar. Gravfältet har en kontinuitet från bronsålder eller förromersk järnålder till tidig medeltid. I de yngre delarna av gravfältet förkommer rika mansgravar och kvinnogravar med vapen och ryttar utrustning resp.smyckesuppsättningar. (Welinder 1990:66ff).

Kungsåra framhålls även som en möjlig Husby (Styffe 1911:320). Detta är dock osäkert, några helt klara belägg finns inte.

Tjurbo hd sträcker sig uppefter Sagåns västra dalgång upp till Dalälven. Lite avvikande jämfört med övriga åar i Västmanland är att Sagån bildar en gränsmarkering där den östra ådalen utgörs av de Uppländska hundarena Åsunda och Simbo. Landskapets övriga åar är som oftast belägna centralt i hundaret varikring den omgivande bygden knyts samman. Som tidigare nämnts bildas gränsområdena mellan hundarena av ogenomträngliga myr och morän områden. Orsaken till Sagåns avvikelse kan naturligtvis vara av rent praktisk natur men tänkbart är att en centraliserad makthavare av politiska orsaker delat bygden i två delar för att splittra ett växande motstånd mot kungamakten.

Järnåldersbygden i hundaret är koncentrerad till Lillåns dalgång från Björksta till Tortuna (Hyenstrand 1974:70).Vid Sagåns västra sida, strax norr om Europaväg 18, ligger Östens hög med en bottendiameter av 60 m vilket gör den till en av de största högarna i Mellansverige. I början av 1500-talet kallades platsen för konungsby (Styffe 1911:321) och möjligen kan det tidigare här ha legat en husby. Värt att nämna är även Blotsvens hög som ligger på den andra sidan av ån med en diameter av 30 m. Här kan det dessutom ha funnits ytterliggare två stora högar (Nerman 1963:163).

Tingsplatsen i hundaret låg, från åtminstone medeltid, vid Lundby i Tortuna sn (Styffe 1911:321) vid en plats som idag kallas Tingshällarna.

Gorunda hd ligger utefter Badelundaåsen och innehåller en mycket rik järnåldersbygd, främst inom de södra delarna, kring Badelunda sn.

Vid Anundshögområdet finns ett antal monumentala lämningar som kan och bör tolkas som tecken på en maktkoncentration. Förutom landets största gravhög finns ett antal skeppssättningar, gravhögar, labyrint, runsten (se nedan) och väganläggning. Ytterligare har den medeltida tingsplatsen varit placerad där (Styffe 1911:319). Till området bör eventuellt också Bjurhovdagravfältet med gravar från 1000-talet räknas (jfr Welinder 1990:34-49). I närheten ligger även det välkända Tuna i Badelunda med bl.a. lämningar från romersk järnålder, och ett vendel- och vikingatida gravfält med båtgravar (som traditionellt anses vara "maktindikerande") samt Gryta högen som är den största högen i regionen förutom Anundshög.

Totalt finns i området fyra kungshögar och två storhögar. En vanlig uppfattning (som ej går att belägga strikt vetenskapligt) är att Eriksgatans passerade genom Anundshögområdet. I princip skulle dock den politiska turbulensen i 1000-talets brytningstid kunna medföra att en "kungafientlig" makthavare har haft sitt säte intill Anundshög, vilket skulle kunna inneburit att denne ej tillåtit den nyvalda kungen att passera. Då är det tänkbart att Eriksgatan fick ta sig en annan bana och att andra lojala makthavare fick ökad betydelse. Fornlämningarna talar om förekomsten av makt, men ej om eventuella allianser och lojaliteter. Förövrigt har den historisk/arkeologiska forskningen en tendens att överdriva betydelsen av "kungaanknutna", historiska fenomen såsom eriksgatan och en exakt färdväg finns, som ovan påtalas, egentligen inte belagd på något sätt.

Det bör också påtalas att det under 1000-talet inte finns tecken på explicit kunglig representation vid Anundshög i form av t.ex. någon Husby eller kungsgård. Överhuvudtaget finns ingen klar kungsgård i hundaret; de var troligen placerade i östra delen av Västmanland (Hyenstrand 1974:109). Närvaron av den centrala kungamakten syns dock troligen i Västerås bildande.

De monumentala lämningarna och tingsplatsen är dock otvetydigt tecken på en plats av central karaktär. Stor- och kungshögarna är dock med all säkerhet äldre än 1000-talet men säkerligen utnyttjades deras monumentala kraft av makthavarna hos 1000-talets befolkning. Platsen har med all sannolikhet redan långt tidigare än 1000-talet varit en plats av central betydelse för omgivningen och platsens betydelse förstärks av mytbildningar som utnyttjades av makthavarna. Myterna existerade dock i hela samhällets föreställningsvärld, således också hos den styrande eliten, och deras användande av myterna i sin maktutövning var ej i något genomtänkt beräknande syfte; snarare var det en anpassning till de samhälleliga konventioner som var allmänt accepterade. Makten utgick traditionellt från börden och det är bl.a. denna syn på maktinnehav som eventuellt utmanas av den växande skaran utlandsfararbönder. Runstenen är också ytterligare en markering av att platsen fortfarande fungerar som centralplats under 1000-talet.

Värt att nämna är även gravfältet vid Äs i Romfartuna från romersk järnålder - vendeltid innehållande bla två mycket rika kvinnogravar från 100-talet ekr (Welinder, 1990:74f).

Runstenen vid Anundshög.

Vid Anundshög finns också en runsten rest (Vs13) . Texten lyder: "Folkvid reste alla dessa stenar efter sin son Heden, Anunds broder. Vred högg runorna". Runstenen har en mycket karaktäristisk ornamentik vilket skiljer ut den från övriga runstenar. Ornamentiken saknar de vanliga zoomorfa inslagen och liknar delvis de medeltida ristningarna som finns på vissa gravhällar, och då främst sk liljestenar som vanligtvis brukar dateras till 1200-talet. Runstenen dateras dock till 1000-talets förra hälft. Utan tvekan bör den betraktas som ett praktmonument som med sitt egenartade utseende markerar åtskillnad mot övriga runstenar. Runstenens storlek förstärker monumentaliteten med sina 3,10 i höjd över marken, och 1,28 i bredd. Egennamnet Folkvid är en singularitet i den nordiska runnamnfloran, d.v.s. namnet förekommer endast på Badelundastenen. Vred tillhör också de sällsynta namnen medans däremot Anund och Heden är ett på runinskrifter relativt vanligt förekommande namn.

Tuna i Badelunda.

Ett ytterligare tydligt tecken på maktkoncentration är båtgravarna vid Tuna i Badelunda. Hela gravfältet synes ha en kontinuitet från 200-talet fram till mitten av 1000-talet och innehåller bla båtgravar från vendeltid till c:a 1025-1050 (Schönbäck 1994a:128-130). Båtgravarna med de begravda kvinnorna kan ses som ett tecken på en makt som ej endast vilar på ett materiellt välstånd, då de ej är lika materialrika som t.ex. de jämförbara båtgravarna i Vendel (Schönbäck 1994a:128). För att citera Schönbäck: "Båtgravarna i Tuna i Badelunda representerar otvivelaktigt ett betydelsefullt socialt skikt i det dåtida samhället, trots att föremålen i dessa gravar inte ger intryck av någon speciell lyx". och vidare: "Det som ger dessa Badelunda-gravar en högre dignitet är det speciella gravskicket med båtar, som förlänar de gravlagda en särskild status, ytterligare markerad genom det utvalda fåtal - familjens främsta i varje generation? - som så hedrades." (Schönbäck 1994b:153). I och med upphörandet av båtbegravningarna någon gång på 1000-talet tycks denna mäktiga ätts kvinnor övergå från båtbegravningar till någon annan begravningsform, troligen till den kristna. Sammanfattningsvis så är lämningarna vid Tuna i Badelunda ytterligare en indikation på den kraftiga maktkoncentrationen som låter sig göra gällande i Badelundaområdet under hela yngre järnålder och makthavarna i området har under 1000-talet en lång historia bakom sig.

Kommunikativt sett har Badelunda med Anundshögområdet haft en nyckelposition. Förutom den relativa närheten till Mälarkusten (under vikingatid bildade den nu flacka lerslätten söder om Anundshög en segelbar vik som sträckte sig flera kilometer innanför nuv. kustlinje) genomkorsas området av Badelundaåsen samt den ovan nämnda öst-västliga regionala leden.

Badelundaåsen har inte bara en centralt sammanknytande roll i Gorunda hd utan den utgör även en av de viktigaste kommunikationslederna mellan Bergslagen och Mälarregionen. De sammanhängade sträckningarna av åsen, den sk Långheden, är en av de längsta åsarna i Svealand och har med all sannolikhet redan under järnålder-vikingatid fungerat som förbindelse mellan Sveabygderna och områdena norr därom, kanske tom så långt upp som de södra delarna av Norrland samt även Tröndelag i Norge (Nylén 1994:132).

Under medeltiden utgjorde åsen en viktig länk i metalltransporterna; koppar från Falun, silver från Sala samt järn från flertalet järngruvor i Bergslagen, till Västerås som var en av de mest betydelsefulla uppsamlingsplatserna vid Mälaren (Welinder 1990:9f). Västerås betydelse som ekonomisk och administrativ centralort accelerar under 1200-talet genom denna metallhantering.

Jädra by och dess betydelse under 1000-talet

Jädra i Hubbo

Runstenen (raä 74) samt runstensbron vid Fågelbacken är belägna c:a fyra kilometer norr om det monumentala Anundshögområdet, samt alldeles öster om Badelunda åsen. De rent geografiska förhållandena på platsen talar på intet sätt emot placeringen av en broanläggningen invid runstenen.

De numer utdikade åkerområdena mellan Badelunda och Romfartuna beskrivs av Olof Grau i "Beskrivning över Västmanland" från 1754 som en stor obrukbar myr (Grau 1754:139).Med all sannolikhet var dessa områden minst lika sanka och ofarbara under vikingatid och runstensbron bör därför haft en betydande roll som en länk mellan den regionala huvudleden som åsen utgjorde och områden öster därom.

Jädra och runstensbron ligger i det stora centralt placerat invid de stora huvudlederna samt inom Västmanlands dominerande järnåldersbygd. Inom regionen ligger dock området perifert i utkanten av det monumentala Badelunda komplexet samt vid sidan av åsen.

Av flera anledningar ingick troligen inte runstenbron vid Jädra i det regionala färdnätet utan dess roll var av en mer lokal betydelse, främst då nyttjad av befolkningen i Jädra, Kvistberga och möjligen Tillberga by samt Jädra i Badelunda.

Någon praktisk anledning till att bron skulle haft en mer regional betydelse verkar ej finnas; den primära leden gick som sagt söder om Jädra, förbi Anundshög. Norr om Jädra, vid Romfartuna och norr om Lillån är det troligt att en färdväg gått mellan åsen och Tortuna bygden. Överfarten vid Jädra kan således inte haft någon större regional betydelse då färdvägar sannolikt funnits både norr och söder om Jädras äga.

Områdena mellan åsen i höjd med Jädra och Svartåns dalgång består av sanka skogs och myr områden som rimligtvis inte varit brukbara till kommunikation. Området ligger som en naturlig gräns mellan Gorunda hd och Norrbo hd och är i det närmaste också helt tomt på fornlämningar från alla epoker. Runstensbron och vägen förbi Jädra kan därigenom inte rimligtvis haft betydelse som regional genomfartsled mellan Svartåns dalgång och områden österom Jädra, såsom Tortuna som varit en betydande plats i Tjurbo hd.

På Geometriska jordeboken från 1652  så tycks Jädras 1600-tals läge vara identiskt med det nutida. Vägen ansluter fint till den på kartan markerade inägan, och leder vidare upp mot byläget för att sedan ansluta till Kvistberga i norr. Ytterligare fanns säkerligen en lokal förbindelse från Jädra österut mot Tränhammarområdet, och en nordlig förbindelse via Kvistberga mot Tillberga by. Vägsträckningen inom Jädra tycks delvis varit identisk med dess nutida sträckning och troligen ligger broanläggningen och runstenen på Jädras forntida ägogräns (jfr Larsson 1990:21-24). I söder låg Malma med en direktkontakt mot Badelundaåsen vilket innebar att de ej hade samma behov av broanläggningen vid Fågelbacken. Broläggningens närmaste gård/by bör således ha varit Jädra i Hubbo socken.

Ytterligare en intressant bebyggelse i närområdet är Jädra i Badelunda socken som också troligen har haft förbindelse med broanläggningen. Ett antal hålvägar, som på kartmaterialet från 1700-talet är markerat som "winterväg", leder mot Badelunda-Jädras eventuella gårdsläge. Att det finns två gårdar med samma namn så pass nära varandra, och som båda har haft förbindelse mot broanläggningen är givetvis av intresse, och eventuellt är det en indikation på någon slags ursprunglig samhörighet. Givetvis kan det också vara en ren tillfällighet, då Jädra är ett mycket vanligt bebyggelsenamn vars etymologiska betydelse är "kant" eller "rand" (troligen är det "randen" mellan land och vatten eller en jordartsgräns som avses. Intill Badelunda-Jädras nuvarande gårdsläge ligger också ett gravfält (RAÄ 200) med 15 st. runda stensättningar, varav 1 st. är "högliknande" (uppgifter hämtade från Fornminnesregistret). Eventuellt är fornlämningarna en indikation på ett gårdsläge från yngre järnålder, men dateringen av gravfältet är vansklig. Det bör också påtalas att en sockengräns delar de båda Jädra och möjligheten finns att de också ursprungligen har tillhört olika administrativa, juridiska och geografiska enheter och att detta har "tillåtit" existensen av två närliggande ägor med samma namn.

Vikingatid i Jädra, Hubbo socken.

Alldeles intill Jädra gård finns två gravfält innehållande 5 högar och 30 stensättningar (RAÄ 33 & RAÄ 35). Gravfälten är åtskilda av en sank svacka och eventuellt skall de ses såsom ett sammanhängande gravfält. Gravfält och bebyggelse ligger oftast nära varandra under yngre järnålder vilket betyder att de ofta indikerar bebyggelselägen (Ambrosiani 1964:88, Petré 1981:14).Yngre bebyggelse från Jädra, ett antal husgrunder är fortfarande synliga, kan eventuellt ha stört gravfältet, och troligen har det innehållit ett större antal anläggningar än nu. Runt bytomten finns också ett antal fossila åkerytor och en mindre grupp stensättningar. De två gravfälten alldeles intill Jädra har karaktär av gårdsgravfält som troligen, utifrån förekomsten av högar, går att datera till yngre järnålder, eventuellt vikingatid. Det bör dock påtalas att det alltid är vanskligt att datera gravar utifrån det yttre gravskicket, men en kvalificerad gissning är att gravfältet markerar ett vikingatida gårdsläge. M.a.o. bör man kunna anta att Jädras vikingatida gårdsläge är detsamma som Jädras nutida gårdsläge, och således går det att följa en kontinuitet i bebyggelseläget från vikingatiden (gravarna), genom 1600-talet (Geometriska jordeboken) till nutiden. Ytterligare ligger det två relativt stora ensamliggande gravhögar (RAÄ 32 & RAÄ 39) i krönläge vid Jädras norra gräns och dessa synes exponera sig mot norr och nordöst. Troligen är dessa gravar samtida med Jädras gårdsgravfält och har fungerat som gränsmarkering mot norr. Liknande förhållande är det vid den lokala förbindelsen mot Tränhammarområdet, då det även där finns gravar som tangerar Jädras ägogräns. Dessa lämningar består av en hög, fem stensättningar, en rest sten (RAÄ 44), samt några ensamliggande stensättningar och rester av stensträngar. Även dessa gravar kan ha fungerat såsom gränsmarkerande. Det bör också påtalas att det totala intrycket av Jädras fornlämningar är att det inte alls har den monumentalitet som återfinns t.ex. i Badelundaområdet. Jädras gravar ger snarare intrycket av ett mindre gårdsgravfält, d.v.s. ett gravfält tillhörigt en relativt normalstor gård under yngre järnålder-vikingatid och detta bör vara en indikation på att gårdsinnehavaren ej har tillhört den absoluta makteliten i vikingatidens samhälle.

Gränsmarkörer.

Broläggningen med tillhörande runsten är som påtalats med all säkerhet en markering av Jädras ägogräns. Avståndet till Jädras bytomt är c:a 900 meter. Den gränsmarkerande placeringen är givetvis av betydelse vid tolkningen av ansvarsförhållanden gällande brokonstruktionen och anknytningen till Jädras gräns är således en stark indikation på att de ansvariga för stenresandet har suttit på Jädra i Hubbo. I Magnus Erikssons landslag är det klart definierat vilka typer av gränsmarkeringar som är tillåtna och det uttrycks klart att råmärken eller andra gränsmarkeringar skall finnas mellan ägorna (Holmbäck & Wessén 1962:111f). Runstenen och brokonstruktionen har fungerat som en inkörsport in i det som var/är Jädras ägor. Möjligheten finns också att runstenen är en exakt markering av ägogränsen och en upplysning åt de som kommer från Badelundaåsen, som säkerligen var en allmänning, att man nu går in i bebyggt och kontrollerat område. Detta skulle förklara runstenens något ofunktionella läge mitt i den sanka försänkningen. Samtidigt är det en deklaration om vilken samhällsstatus (kristen, brobyggare, utlandsfarare m.m.) invånarna i bygden har. På den geometriska jordebokens karta från 1652 så syns också att gränserna mot intilliggande gårdar synes ligga relativt fasta, d.v.s. en viss kontinuitet synes föreligga mellan 1600-talet och nutiden; ett förhållande som eventuellt kan gå tillbaka till 1000-talet. Runstenar som markering av ägogränser är också en relativt vanlig företéelse och på en runsten nämns det till och med explicit: Vidhugse lät resa denna sten efter Särev sin gode fader. Han bodde i Ågersta. Här skall stenen stå mellan byarna. Råda den man som runvis är. De runorna som Balle ristade. (U729). Runstenen är placerad på det som före laga skifte 1856 var gräns mellan Ågersta och Hummelsta (Larsson 1990:21-22). Ett antal ytterligare exempel finns på relativt säkert gränsmarkerande runstenar, t.ex. i Granby-Hyppinge, Uppland, där en sten ligger mitt i byn, och två stenar markerar gränserna mot grannarna (Carlsson 1989:48) och sannolikt de välkända ristningarna över Ulf i Skålhamra, Vallentuna sn, Uppland, som står c:a 900 meter från det vikingatida bebyggelseläget, på gränsen till grannägan (Zachrisson 1985:16, jfr även Larsson 1990:24-26). Det bör dock påtalas att stenens huvudsakliga syfte knappast har varit att markera gränsen till ägan. Det primära syftet är helt enkelt att fungera som monument; att synas och att visa resarens status.

Jädras relation till broanläggningen.

Då Jädra är det vikingatida gårdsläge som ligger närmast broanläggningen, och eftersom broanläggningen med tillhörande runsten så fint markerar Jädras ägogräns, så bör man med säkerhet kunna anta att Jädra också har varit inblandade i, eller berörda av byggandet av den. Med stor sannolikhet har Jädras ägare varit med i beslutet om brobygget, dock är det inte säkert att de har varit de enda inblandade. En samverkan med intilliggande bebyggelse är mycket möjlig. I Västmannalagen anges att det är jordägarna som är de ansvariga för brobyggnation och underhåll, och om bron går mellan två byar så delas ansvaret för underhållet mellan byarna (Holmbäck Å & Wessén E. 1979:145-146). Att använda sig av skriftligt material som är långt yngre än 1000-tal kan dock vara problematiskt och man bör kunna anta att regleringarna i ansvarsfrågan har varit väsentligt mindre under 1000-talet, eftersom centralmakten då ej ännu har antagit fast form. Eventuellt kan flera gårdar och byar har gått samman i bro och vägbyggnad där vägen ansluter mot det som för flera parter har varit en viktig kommunikationsled, och då det har funnits ett gemensamt intresse av goda anslutningar mot denna.

Ändock bör man med all sannolikhet kunna anta att Jädra var inblandat i brobygget och eventuellt kan man anta att Taf, som har varit den huvudansvarige för resandet av stenen, har bott på Jädra då stenen ju markerar Jädras ägogräns. Ansvaret för brobygget tycks dock främst ha vilat på Ulfr, Vibiorn och Kitilas, och dessa kan eventuellt ha haft sina gårdslägen något längre bort. Givetvis finns ju också möjligheten att alla på runstenen omnämnda personer kommer från samma gård, och då troligen Jädra. Det är dock frestande att anta att de tre brobyggarna har varit samverkande huvudmän från två-tre närliggande gårdar, t.ex. Jädra i Hubbo, Jädra i Badelunda, Kvistberga och eventuellt Malma (ifall kommunikationen österut har varit av vikt för Malma). Beträffande Malmas behov av kontakt österut så bör det dock påtalas att den stora "magneten" har varit Badelundaåsen som Malma stod i förbindelse med genom sitt gårdsläge.

Runstensresare och brobyggare.

Broinskrifters karaktäristik

I föreliggande avsnitt görs en analys av brostenarnas textkaraktäristik, d.v.s. vilka olika typer av "informationskategorier" som förekommer tillsammans med broomnämnanden. De olika "informations-kategorier" som behandlas, och som är upptagna i tabell 1 & 2, är: 1.explicita arvsanspråk, 2.tillägnelse till bror, 3.omnämnande av bygdenamn, 4.tillägnelse till far, 5.kristen böneformel, 6.tillägnelse till kvinna, 7.kvinnlig huvudansvarig resare (endast kvinnonamn bland resarna), 8.signerad ristning (ej attribuerade), 9.tillägnelse till son, 10.titulatur, 11.versifierad inskrift, 12.explicita ägoanspråk 13.omnämnande av utlandsfärd och 14.broomnämnande.

De i analysen ingående 93 broomnämnanden i Uppland och Södermanland jämföres med ett referens-material bestående 1281 inskrifter. Referensmaterialet och definitionen av de olika informations-kategorierna är hämtat från Andersson (1992), och detta består av Uppland och Södermanlands runinskrifter, undantaget fragmentariska och för artikeln ej relevanta inskrifter. Gemensamt för informationskategorierna är deras explicitet, d.v.s. några antagna förhållanden (t.ex. attribuerade inskrifter) ingår ej i "informationskategorierna". Med titulatur (info.kat. 10) avses benämningar som tyder på "befattningar" inom samhället såsom t.ex. "skeppshövding", "bonde" och "tegn" (ej namnformen) m.m.

En källkritisk aspekt gällande analysen bör nämnas; broinskrifter, som eventuellt kan sägas ha uttömt sitt informationsbehov genom broomnämnandet, jämföres med alla andra informationskategorier vilket torde innebära att broinskrifter i allmänhet innefattar ett lägre relativt antal övriga informationskategorier. (Detta gäller ej den nästan alltid förekommande tillägnelseformen.) M.a.o. så bör det vara mer sällsynt att två olika "informationskategorier", t.ex. ett broomnämnande och ett ägoomnämnande, förekommer på broristningarna, än att endast en "informationskategori" förekommer. Sådant är ej fallet. Brostenar tycks snarare innehålla något högre antal informationskategorier än andra runinskrifter vilket leder till slutsatsen att resultatet bör betecknas som relevant. Ett bakomliggande antagande är att ristaren/beställaren tar med det i texten som anses vara av vikt, oberoende av "informationskategoriernas" antal, d.v.s. finns det ett behov av att använda sig av flera "informationskategorier" så görs det så. Implicit förutsätter detta en i textutformningen aktiv beställare d.v.s. att innehållet i inskriften har bestämts av beställaren och ej av ristaren.

Runstenar som omnämner brobyggande har en något annorlunda textkaraktäristik, d.v.s. de innehåller något annorlunda "informationskategorier" jämfört med övriga ristningar, och detta bör innebära att runbrobyggarnas speciella karaktäristik går att identifiera. Det bör m.a.o. vara möjligt att utifrån textkaraktäristiken gå att spåra samhällelig status och eventuella egenheter hos den eller de grupper som byggde runstensbroar. Tillhörigheten till en grupp bestämdes av den samhälleliga statusen och bör ej uppfattas såsom något statiskt tillstånd. Grupptillhörigheten kan ändras med förändrade statusförhållanden och således kan en stenresare som uppfattas såsom "närmiljöanknuten" (som återkommes till senare) ändock ha en historia som utlandsfarare.

Allmänt intressanta frågor angående runstensresarna är deras förhållande till central makt, kristen mission, deras egen "maktstatus" (kontroll över en kommunikationsled leder ju onekligen till ett maktinnehav), eventuella vasallförhållanden (förvaltande eller ägande av bron), eventuell tillhörighet till aristokrati eller "uppkomlingsbetéende", o.s.v. (jfr Andersson 1992). Alla dessa frågor är givetvis av intresse också vid Fågelbackens runbro.Vid analysen av de 93 st. broristningarna i Uppland och Södermanland, som bör räknas till

samma runstenskultur som Västmanland, så framkom ett antal anmärkningsvärda olikheter i brostenarnas karaktäristik jämfört med övriga stenar i Uppland och Södermanland (figur 1)

Figur 1. Olika "informationskategoriers" förekomst på 93 st. broomnämnanden i Uppland och Södermanland jämfört med förekomsten på alla 1281 inskrifter i Uppland och Södermanland. Fragmentariska och ickerelevanta inskrifter såsom medeltida, artefakter och tidiga (före 1000-tal) inskrifter undantagna.

De huvudskaliga olikheterna är att brostenarna oftare innehåller informationskategorierna kristen böneformel (info.kat.5), tillägnad efter kvinna (info.kat. 6), tillägnad efter son (info.kat. 9), ägoanspråk (info.kat. 12), och mera sällan tillägnelse efter far (info.kat. 4) eller omnämnande av utlandsfärd (info.kat. 13).

Tillägnelsen till kvinnor kan eventuellt vara ett implicit omnämnande av någon som har dött "hemma i fredligt värv" då kvinnliga, på runinskrifter säkert omnämnda, utlandsresenärer ej existerar. Eventuellt sågs det som en fredligare eller "närmiljöanknuten" handling att påminna om en bortgången kvinna än att tillägna monumentet till en avliden man. Resonemanget har dock vissa brister då det bland övriga inskrifter är en minoritet av runinskrifterna som nämner "aggressiva" (i motsats till "fredliga, närmiljöanknutna") utlandsfärder, och dessutom är omnämnandet av söner, vilka skulle kunna vara den grupp som förväntats försvinna utomlands (d.v.s. ett "aggressivt" betéende), överrepresenterat bland broinskrifterna. Vid en närmare analys av tillägnelseformen hos utlandsfararstenar framgår dock att söner och fäder har en ungefär lika stor andel omnämnanden på utlandsfararstenarna, och således kan man anta att både söner och fäder är presumtiva utlandsfarare (d.v.s. "aggressiva"). Faktum är dock att det bland brostenarna är en överrepresentation av tillägnelseformen "efter kvinna". Tveksamt är om detta betecknar karaktäristiken på beställaren eller den tillägnade kvinnan. Den vanligaste relationsformen till kvinnorna är att män reser sten efter sina mödrar, då ungefär hälften av de tillägnade kvinnorna benämns som sådana, och den resterande delen av tillägnelseformer är fördelade relativt jämnt mellan döttrar, hustrur och systrar (systrar något lägre antal). Detta gäller såväl broristningarna såsom referensmaterialet. Oberoende av detta så är det talande för den grupp som runbrobyggaren tillhörde. Den överlägset vanligaste tillägnelseformen är annars "efter far" vilket hos runbrobyggarna delvis synes ha ersatts av tillägnelseformerna "efter kvinna" och "efter son".

Resonemanget om en "närmiljöanknuten" grupp stöds av det faktum att brostenarna har en klar underrepresentation av utlandsfärdsomnämnanden. (Med utland avses explicita färder utanför nuvarande landskap). Faktum är att det bland Uppland och Södermanlands brostenar är endast en som explicit nämner utlandsfärd. Det tycks som om brobyggarna i normala fall föredrar att ej nämna eventuella utlandsfärder, eller så tillhörde brobyggarna ej någon etablerad utlandsfarargrupp och hade en samhällsstatus som ej byggde på utlandsfärder.

En svag övervikt av explicita "ägoomnämnanden" antyds också i brostensmaterialet vilket givetvis kan ses som en indikation på "närmiljöanknytning" då de flesta ägoanspråken gäller gårdar. En inskrift omtalar explicit ägande av bro; "Tord äger bron" (U316), vilket är av stort intresse, då det påvisar möjligheten av "privat" ägande eller förvaltande av broanläggningar. Denna, på U316 nämnda "privata" broanläggning, bör ha varit av en mindre och relativt lokal betydelse, och kan eventuellt jämföras med broanläggningen vid Fågelbacken. Fem av de sjutton st. "ägoanspråksstenarna" i Uppland och Södermanland omnämner också brobyggen vilket tycks antyda en viss samhörighet mellan "ägoanspråk" och brobygge.

Ytterligare en olikhet i jämförelse med referensmaterialet är brostenarnas relativa överrepresentation av "kristen böneformel". Detta kan vara en indikation på brobyggandets eventuella samhörighet med explicit kristendom d.v.s. ett klart ställningstagande för kristendomen i ett religiöst spänningstillstånd (jfr Lönnroth 1982:15). Detta innebär dock ej att övriga runstenar är "ickekristna", men eventuellt kan det tyda på en större kunskap i, eller påverkan av den kristna liturgin, vilket kan vara en indikation på större kontakt med den "officiella" kyrkan d.v.s. missionärer och präster. Böneformlerna har också ett drag av formalisering vilket tyder på mönsterbildande påverkan från enstaka håll (Herschend 1993:48, Jansson 1984:120). Detta skall sättas i ett sammanhang där den kristna organisationen är i en etableringsfas och där kyrkan har ett uttalat intresse av att bli jordägare samt ett intresse av organisering och exploatering av bygden, vilket skulle kunna förklara en viss inriktning i missionsarbetet på närmiljöanknutna, jordägande familjer.

Sammanfattningsvis så antyder ovanstående resonemang att det finns indikationer på att runbrobyggarna var något mer "närmiljöanknutna" än övriga runstensresare. Detta påstående grundar sig främst på faktumet att brostenarnas texter oftare innehåller tillägnelse till kvinna, ägoanspråk, kristen böneformel och mer sällan omnämnande av utlandsfärd. Med "närmiljöanknuten" avses en maktbas som vilar på resurser inom den nära bygden och ett intresse av att utveckla och exploatera densamma. Maktbasen bör ah varit främst jordägande, men även uttagande av olika avgifter, handel inom eget område, kontroll av naturresurser eller transportleder m.m. tillhörde de möjliga inkomstkällorna. Således har runbrobyggarna lämnat stadiet av extern rövarekonomi och övergått till intern exploatering (jfr Lindkvist 1990:33-39).

1000-talets runstensbönder befinner sig i ett stadie där en avgörande maktdelning håller på att ske; vissa av dem kommer att återfinnas i den grupp av stormän där ett fåtal senare rekryteras till det medeltida frälset, medans andra kommer att anta en mera blygsam politisk ställning (jfr Herschend 1994). Således är runstenarna ett av flera utryck för det spänningstillstånd som existerar i 1000-talets Mälardalen. Spänningen genomsyrar hela samhället och någon definition såsom religiös-, politisk- eller social konflikt är ej möjlig då dessa uttryck är intimt sammanlänkade med varandra. Samhället befinner sig i ett stadie där det är av stor vikt att visa sin status; att synas. Runstensresandet kan beskrivas som en tävlan mellan olika grupper och allianser i att resa monument och detta inslag av tävlan, eller snarare maktkonkurrens, leder till det stora antalet runstenar. Maktkonkurrensen är den bakomliggande "implicita" anledningen till den explosionsartade ökningen av antalet runstensmonument. När samhällsstrukturen börjar stelna och när centrala institutioner såsom kungamakt, kyrka m.m. antar fastare form, så upphör också runstensresandet. Eventuellt avlöses det av andra statusmarkörer, fast på en högre och mer resurskrävande nivå, då det är de vinnande grupperna som fortsätter att vara de ledande monumentbyggarna. Möjligen blir kyrkobyggen, som troligen kräver mycket större resurser än runstenar, det nya sättet att markera ett maktinnehav.

Brobyggaren och runstensresarna i Jädra.

Vid en specialstudie av Jädrastenen, och i en jämförelse med de ovan analyserade 93 st brostenarna, så framträder vissa drag som är av vikt vid tolkningen av statusen och karaktären på brobyggaren och runstensresaren i Jädra. Utformningen av ornamentik och språk förefaller relativt oskicklig vilket leder till tolkningen att ristaren är något ovan. Runstenen saknar den monumentalitet som t.ex. den närstående Badelundastenen har (Vs13). Huruvida detta är samhörigt med resarens resurser är osäkert, men tolkningen av stenen såsom en "allmogesten" är frestande, och intrycket förstärks i sambandet med tolkningen av broanläggningen som en inledning till en relativt lokal kommunikationsled, som i första hand har fungerat som en förbindelse mellan Badelundaåsen och den närliggande regionen (Jädra i Hubbo, Kvistberga, Malma). Området bör dock ej ses som isolerat gentemot de östliga och norra regionerna. Den huvudsakliga regionala förbindelsen mellan öst och väst gick dock troligen längre söderut (vid Badelunda, se ovan kap. "En regional översikt"). Således bör runstensresaren och brobyggarna i Jädra ej ses som någon stor makthavare; snarare tillhörde de ett mellanskikt i 1000-talets samhälle, d.v.s. de hade troligen ungefär samma sociala ställning som de flesta runstensresare i Mälardalen. De tillhörde ej samhällets toppskikt, men ej heller dess botten.

Släktskapsförhållandet mellan resaren och den avlidne är ej explicit formulerat. Eventuellt är Taf, som har rest stenen, en kvinna, och då förslagsvis Grimmunds (krimut) hustru (Strid 1988:12). Möjligheten finns också som påtalats, att Ulfr, Vibiorn och Kitilas är 3 st huvudmän från det närliggande området som samarbetar i brobygget, då ett brobygge troligen krävde relativt stora personella resurser. Dom kan givetvis också vara bröder från samma gård, eller som har föreslagits, hirdkamrater till den avlidne (Welinder 1990:56). Ett antagande är dock att de hade sina gårdslägen i det närmaste området d.v.s. inom regionen Jädra, Malma, Kvistberga. Vid Kvistberga norr om Jädra finns också ett gravfält intill gårdsläget bestående av ett antal runda stensättningar. Några högar finns dock ej registrerade och dateringen av gravfältet är osäker.

Ytterligare en runinskrift förtjänar att omnämnas i sammanhanget, nämligen Vs 20 som står uppställd i Romfartuna kyrka norr om Jädra. Jan Paul Strid menar att denna inskrift eventuellt går att knyta samman med Jädrastenen genom namnet Vibiorn som är nämnt på de båda inskrifterna. Denne på Vs 20 omnämnda Vibiorn skulle alltså vara densamma som en av brobyggarna på Jädrastenen. Romfartunastenen är dock yngre (datering grundad på bl.a. egennamnet Johan) och är rest av Vibiorns söner. Eventuellt avslöjas en "västmanländsk runstenssläkt" i fyra generationer genom de båda stenarna (Strid 1988:18) och ytterligare antyder det eventuellt en kontakt mellan Jädrastenen och områden strax norröver. Det bör dock påtalas att Vibiorn är ett av de vanligare namnen på runstenar och att tidsskillnaden emellan stenarna givetvis också öppnar möjligheten att det är olika personer som avses trots den geografiska närheten.

I en jämförelse med alla inskrifter i Uppland och Södermanland så framstår Jädrastenen med sitt omnämnande av utlandsfärd som relativt anmärkningsvärd. Detta gör den dock ej vid en jämförelse med runinskrifter i det närliggande området. Av 19 st. analyserade runinskrifter i Västmanland (fragmentariska och ickerelevanta inskrifter undantagna) är 8 st, d.v.s. 42,1% av inskrifterna utlandsfararstenar. Detta bör betecknas såsom ett mycket högt antal då andelen utlandsfararinskrifter vid en identisk jämförelse är 7% i Uppland och 17% i Södermanland (Andersson 1992:34). Faktum är att det i Västmanland finns ytterligare en inskrift som omnämner både brobygge och utlandsfärd (Vs 9). Som ovan påtalats så finns det endast 1 st. inskrift i hela det uppländska och sörmländska materialet som innehåller både bro- och utlandsfärds-omnämnanden. M.a.o. så finns 2 av de 3 bro/utlands-stenarna i Mälardalen inom ett relativt begränsat område. Detta tyder på att utlandsfarartraditionen var stark i området och eventuellt är det en antydan om att områdets brobyggare, liksom stor del av områdets befolkning, hade en maktbas som vilade på externa resurser, eller att de befann sig i en övergångsfas från extern ekonomi till exploatering av den egna bygden.

För att ytterligare utröna runstensresarnas karaktär i den närmsta omgivningen så görs en analys av Västmanlands runinskrifters informationskategorier. Det bör påtalas att antalet analyserade inskrifter är endast 19 st. eftersom fragmentariska och för artikeln ickerelevanta inskrifter är uteslutna, vilket leder till en viss osäkerhet i analysen.

Som synes i figur 2 är informationskategorierna "efter kvinna", "efter son", "utlandsomnämnande" "brobygge", "kristen böneformel" och "signering" väsentligt vanligare i Västmanland än i övriga Mälardalen. Mera sällsynt är tillägnelse "efter far". Det höga antalet signerade ristningar kan säkerligen delvis förklaras med att både den lokala, men relativt produktive ristaren Litle (Ytterligare ett antal attribuerade Litleristningar finns i området, dessa är dock ej med i analysen), såsom Balle har signerat vissa av sina ristningar i området. Dessutom finns signerade ristningar av Siggi och den välkände Livsten. Brobyggandet tycks också ha haft hög status då det omnämns relativt ofta. Likaså var det vanligt att man avslutade sina ristningar med en kristen böneformel såsom också är vanligt bland brobyggarna i Uppland och Södermanland. Olikheten mot de "normala" broresarna ligger i den fullständiga avsaknaden av explicita "ägoanspråk" och den kraftiga övervikten av utlandsfararstenar. Ett mönster börjar dock avteckna sig; runstensbönderna i Västmanland framstår som en grupp som med hjälp av en status och ekonomi som är grundad på utlandsfärder (till skillnad från Uppland och Södermanlands runbrobyggare), har makt att genomföra bygget av broar och vägar, d.v.s. ett led i exploateringen av sitt eget land. Eventuellt antyds en utkristallisering av en lokal "klass" bestående av utlandsfararbönder, vars makt vilar på utlandsfärder.

Figur 2. Olika "informationskategoriers" förekomst på 19 st. runinskrifter i Västmanland jämfört med 1281 inskrifter i Uppland och Södermanland. Fragmentariska och ickerelevanta såsom medeltida, artefakter och tidiga (före 1000-tal) inskrifter undantagna.

Det är i denna samhälleliga miljö som brobyggarna och runstensresaren i Jädra befann sig i. Således kan man anta att de har skaffat sin relativa status på utlandsfärder, där den viktigaste färden (kanske den enda?) är omnämnd på runstenen. Jädrabönderna skaffade sig sin lokala status såsom många i deras omgivning gjorde. Bilden växer fram av en runstenssläkt som är påverkad av sin samhälleliga omgivning där det låg hög status i utlandsfarandet, men som ej tillhörde samhällets absoluta toppskikt. Resurserna och den politiska makten fanns ändock för att bygga en för närområdet väsentlig bro, som ledde till den kommunikationsmässigt oerhört viktiga Badelundaåsen. (denna fortsatte både till tingsplatsen vid Anundshögområdet och vidare via västliga kommunikationsvägar till det gryende Västerås ). M.a.o. så läggs resurser anskaffade genom utlandsfärder på utbyggnad och utveckling av den egna bygden i form av brobyggnation.

SAMMANFATTANDE KONKLUSIONER.

Runstenen och broanläggningen stod i samband med den lokala kommunikationsled som gick från Badelundaåsen mot det österut liggande jordbruksområdet. Den närmast liggande gården är, och bör under 1000-talet ha varit, Jädra, där det nutida bebyggelseläget går att spåra ner i vikingatid. Det faktum att kommunikationsleden var av relativt lokal betydelse antyder att brobyggarna bör ha funnits i närheten och att brobygget ej var beordrat från central makt, då en sådan i första hand kan antas ha prioriterat resurserna på viktigare regionala kommunikationsleder. Den huvudsakliga öst-västliga regionala leden gick troligen strax, c:a 4 km, söder om Jädra, d.v.s. vid Anundshögområdet. Kommunikationsleden vid Jädra bör således ses som en av lokalbefolkningen bekostad anslutning till en viktig regional led.

Runstenen och broanläggningen markerar Jädras ägogräns, och eventuellt har runstenen fungerat såsom en exakt markering av gränsen, då läget i förhållande till broanläggningen annars är förhållandevis ofunktionellt, eftersom den har varit placerad på ett djupt och sannolikt sankt område. En något mer funktionell, men inte mindre monumental, placering hade varit vid någon av brons ändar. Således markerar runstenen Jädras gräns mot den kommunikationsmässigt viktiga Badelundaåsen, som med all sannolikhet har uppfattats såsom en allmänning. Detta innebär att Jädras gårdsägare med all säkerhet bör kunna uppfattas som inblandad både i brobygget och runstensresandet.

En viss distinktion finns också i runstenens text beträffande relationen mellan brobyggarna och stenresaren. En person (Taf) står som ensam ansvarig om stenresandet och denne Taf har med all sannolikhet haft en nära relation med den avlidne (hustru eller son). Däremot anges tre personer med okänd relation till den döde ha byggt bron (Ulfr, Vibiorn och Kitilas) vilket leder till tolkningen att dessa tre kan vara huvudmän från olika gårdar i trakten som har haft nytta av en förbindelse med Badelundaåsen d.v.s. främst från bebyggelse som var belägen öster om åsen. Det är också möjligt att de tre brobyggarna är bröder som liksom Taf har haft sin belägenhet på Jädra, men då förklaras ej avsaknaden av relationsangivelse mellan den avlidne och brobyggarna. Den personellt sett relativt resurskrävande insatsen i brobygget stödjer också tolkningen av samverkande gårdar som eventuellt också kan vara ett tecken på en tidig bybildning i Jädra, d.v.s. ett antal ägor med ett gemensamt byläge och en gemensam organisation (jfr Carlsson 1989:47, jfr Åkerström 1990). Ett säkert antagande bör i all fall vara att de på runstenen omnämnda personerna har haft sina gårdslägen i trakterna kring Jädra.

De relativt blygsamma vikingatida lämningarna tillsammans med den relativt oskickligt utförda runristningen antyder att de ansvariga har haft en relativt normal samhällelig status, d.v.s. de har ej tillhört samhällets absoluta elit, men ej heller befunnit sig på samhällets botten. De har däremot anammat traditionen att manifestera sin status i form av runstensresande vilket tyder på en implicit oro. De lever i en tid där deras samhällsstatus är ifrågasatt och när det är viktigt att rättfärdiga den genom att t.ex. påminna om statushöjande faktorer såsom tidigare utlandsfärder. Runstensresarna är en heterogen grupp i samhället, där delar av dem senare återfinns i det medeltida frälset och där andra blir "vanliga" bönder. Regionens runstenar har en kraftig överrepresentation av utlandsfararstenar vilket antyder att den runstensresande "mellanklassen" till stor del ägnat sig åt extern tillägnelse, d.v.s. de har anskaffat resurser utanför sin egen region. Utlandsfarandet har varit maktgenererande d.v.s. det har öppnat möjligheter för avancemang och prestige inom det egna samhället. Nya befattningar och allianser skapades i samband med utlandsfarandet som delvis fördes över till det egna landet. Runstensresaren i Jädra påtalar att de tillhör en grupp som har en historia som utlandsfarare och förväntar sig säkerligen ökad prestige genom detta. Den ökade prestigen inom den egna bygden upprätthålls genom brobygget och således kan man eventuellt beskriva handlandet som ett överförande av externa resurser till det interna samhället. Sammanfattningsvis; Jädraborna skaffar sig prestige och inflytande genom utlandsfärder och detta omsätts sedan genom ett krav på inflytande inom den egna regionen.

Jädraborna tillhörde dock ej den styrande eller den centrala makteliten. Denna fanns säkerligen representarad i närheten och då troligen i det fornminnesrika och monumentala Anundshögområdet. Jädrastenens relativa tafflighet kan jämföras med Badelundastenens (Vs13) monumentalitet som också utmärker sig med den egenartade och skickligt utförda ornamentiken. Anundshögområdets karaktär av centralplats förstärks av att den medeltida, och troligen vikingatida tingsplatsen har varit placerad där, och vissa likheter med t.ex. tingsplatsen i Runtuna i Rönö härad (Södermanland), Jarlabankes tingsplats i Vallentuna och Arkils tingstad också i Vallentuna socken (båda i Uppland), kan skönjas och eventuellt har Folkvid, som nämns på Vs13, samma status eller befattning som Jarlabanke i Vallentuna, Arkil i Vallentuna, eller Aspasläkten i Rönö (som benämnes som "voro mäktigast i Rönninge") (jfr Jansson 1984:125-131). Folkvid står också som ansvarig för att han "...reste all dessa stenar..." vilket innebär att han reste ett antal bautastenar längs med den väganläggning som leder förbi platsen. Detta bör innebära att Folkvid hade tillgång till stora personella resurser och eventuellt skall han ses som tingsplatsens "ägare" eller förvaltare och skulle säkerligen kunna innehaft epitetet "mäktigast i Gorunda" (eller eventuellt mäktigast över ett ännu större område). Den egenartade ornamentiken är också ett tecken på en vilja att skilja ut sig från de övriga runstensresarna och detta är en antydan om att Badelundastenens beställare tillhör en annan och mäktigare "klass" än de "normala" runstensresarna.

Trots närvaron av en maktkoncentration bara 3000 meter från sin ena ägogräns, och eftersom ingenting tyder på att Jädras brobyggnation har varit ett påbud från högre ort, så har Jädra haft möjligheten att manifestera sin egen status i form av en runsten och ett brobygge. Detta visar att den lokala maktkoncentrationen (Badelunda) troligen ej fullständigt har reglerat det lokala resursutnyttjandet och således accepterat, och eventuellt uppmuntrat, en investering av ett lokalt överskott (eventuellt från utlandsfärder) i form av en lokal brobyggnation. Det visar också att lokala medelstora gårdar förfogade över sina egna resurser och att tidig "feodalism" i form av en lokal makthavares fullständiga kontroll, och eventuellt ägoanspråk över ett område, ej har existerat i Badelunda och Jädra. Resonemanget strider också mot en vanligt förekommande uppfattning om 1000-talets samhälle styrt av runstensresande storbönder som tillägnade sig överskottet från en större region. Variationen och komplexiteten bland runstensresarna var dock större än så, vissa bör betecknas som stormän, och andra var "vanliga" bönder. Ytterligare en vanligt förekommande uppfattning är att stormännen organiserade och styrde en bygd. Resonemanget ovan antyder dock att kontrollen ej ännu är uppbygd under 1000-talet och att mindre, eller snarare normalstora, bönder hade resurser och befogenheter att styra sig själva. Det bör dock påtalas att samhället givetvis ej saknade stratifiering. Det arkeologiska materialet visar att stora skillnader fanns inom samhället avseende makt och resurser, och vissa gjorde säkerligen anspråk på kontroll över resurser och områden utanför deras egen gård. Tillståndet kan beskrivas som en maktkonkurrens som bl.a. leder fram till en explosionsartad ökning av antalet runstenar. 1000-talet är som påtalats en brytningstid där en avgörande maktfördelning sker.

Eventuellt skapas en "maktbas" eller "klass", som givetvis ej skall uppfattas som homogen utan snarare som ett antal grupper, av den maktgenererande utlandsfarartradition som har skapats under vikingatiden och dessa grupper börjar under 1000-talet göra anspråk på inflytande i hemlandet.

REFERENSER.

Ambrosiani B. 1964. Fornlämningar och bebyggelse. Studier i Attundalands och Södertörns förhistoria. Uppsala. Diss.

Andersson L. 1992. Runstenar som uttryck för samhällsförändring. En studie av runstenar och samhälle under 1000-talet i Mälardalen. C-uppsats. Arkeologiska institutionen. Stockholms Universitet.

Carlsson A. 1989. Granby-Hyppinge i Orkesta. Arkeologiska iaktagelser kring ett gårdskomplex från järnålder, vikingatid och tidig medeltid i Uppland. Mänsklighet genom millennier. En vänbok till Åke Hyenstrand. s.43-54. Stockholm

Grau O. 1754. Beskrifning öfver Wästmanland. Nyutgåva av Wästmanlands Allehandas redaktion 1904. Västerås.

Herschend F. 1993. The recasting of a symbolic value. Occasional Papers in Archaeology 3. Uppsala.

Holmbäck Å. & Wessén E. 1962. Magnus Erikssons landslag. I nusvensk tolkning av Åke Hombäck och Elias Wessén. Rättshistoriskt bibliotek. Sjätte bandet. Stockholm.

Holmbäck Å. & Wessén E. 1979. Svenska landskapslagar. Dalalagen och Västmannalagen. Stockholm

Hyenstrand Å. 1974. Centralbygd-Randbygd. Strukturella, ekonomiska och administrativa huvudlinjer i mellansvensk yngre järnålder. ACTA Universitatis Stockholmiensis. Studies in North-European Archaeology 5. Stockholm. Diss.

Lundberg O. 1918. Ur Västmanlands forntid. Svenska turistföreningens årsskrift 1918.

Nerman B. 1963. Var låg centrum i Fjädrundalands småkungadöme ? Fornvännen årg.58.

Simonsson H. 1969. Studier rörande vikingatida vapen - och ryttargravar med utgångspunkt från det västmanländska materialet. Lic.avhandling i Nordisk fornkunskap, Uppsala, höstterminen 1969.

Strid J. P. 1988. Jädra runsten. Årsskrift 66. Västmanlands Fornminnesförening och Västmanlands Läns Museum.

Strid J. P. & Åhlén M. 1988. Runfynd 1986. Fornvännen. Stockholm.

Lindkvist T. 1990. Plundring, skatter och den feodala statens framväxt. Organisatoriska tendenser i Sverige under övergången från vikingatid till tidig medeltid. Opuscula Historica Upsalensia 1. Uppsala.

Larsson M. G. 1990. Runstenar och utlandsfärder. Aspekter på det senvikingatida samhället med utgångspunkt i de fasta fornlämningarna. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 8⁰. Nr 18. Lund. Diss.

Jansson S. B. F. 1984. Runinskrifter i Sverige. Värnamo.

Lönnroth E. 1982. Administration och samhälle i 1000-talets Sverige. Bebyggelsehistorisk tidskrift 4. Stockholm.

Nylén E. 1994. Tunas läge. Tuna i Badelunda. Guld, Kvinnor, Båtar 1. av Nylén E. & Schönbäck B. Västerås kulturnämnds skriftserie 27. Västerås.

Petré B. 1981. Relationen mellan grav, gård och omland -exponering och kommunikation som funktion i förhistoriska gravar med exempel från Lovö. Medeltidens agrara bebyggelseutveckling. Bebyggelsehistorisk tidskrift nr.2 s.11-16. Stockholm

Schönbäck B. 1994a. Båtgravskicket. Tuna i Badelunda. Guld, Kvinnor, Båtar 1. av Nylén E. & Schönbäck B. Västerås kulturnämnds skriftserie 27. Västerås.

Schönbäck B. 1994b. Båtgravarna vid Tuna. Tuna i Badelunda. Guld, Kvinnor, Båtar 2. av Nylén E. & Schönbäck B. Västerås kulturnämnds skriftserie 30. Västerås.

Styffe C. G. 1911. Skandinavien under unionstiden. Stockholm.

Welinder S. 1990. Människor i Västeråstrakten för 1000 år sedan. Västerås kulturnämnds skriftserie nr 22. Västerås.

Zachrisson T. 1985. Smålands vikingatida runstenar -en rumslig analys. Uppsats i påbyggnadskurs i arkeologi. Arkeologiska institutionen, Stockholms Universitet.

Åkerström C. S. 1990. Bybegreppet i förhistorien -en analys. C-uppsats. Arkeologiska institutionen. Lunds Universitet.

Sö+nr: Södermanlands runinskrifter. 1924-1936. Granskade och tolkade av Erik Brate och Elias Wessén. Stockholm.

U+nr: Upplands runinskrifter. 1940-1958. Granskade och tolkade av Elias Wessén och Sven B F Jansson. Stockholm

Vs+nr: Västmanlands runinskrifter. 1964. Granskade och tolkade av Sven B F Jansson. Stockholm.